1964-69: Restenäs, flickläroverket och Stora Tuna

Två leg från 1965: det vänstra från Lundenskolan, det högra från Restenässkolan.

 Maj 1966: Jag tar realexamen på Restenässkolan utanför Ljungskile. Jens har precis tagit studenten i Göteborg. Det är ganska exakt två år sedan mammas död, två mycket omtumlande år.

Den här bloggen är full av bilder och minnen från vår mammas (er farmors) 43 och ett halvt år långa liv. Men sedan den där ledsamma dagen i maj 1964 har det snart gått 60 år.

 Och livet går ju vidare. Eller hur! Det finns ingen annan utväg, utan kan man så försöker man leva vidare, överleva. Bita ihop. Ta det goda med det onda.

 Hur hade vi det, jag och Jens, åren efter mammas bortgång, då våra närmaste famlande försökte hjälpa oss vidare, åren som också tyvärr medförde HOSTILE TAKE-OVER?

 Här följer min berättelse om resten av 1960-talet.  Varning - det är en partsinlaga.

 De sista dagarna i maj och de första i juni 1964, var för oss två pojkar på Månskäregatan 3A inte så olika månaden dessförinnan. Vi bodde själva/ensamma i lägenheten, lagade mat på något sätt, gick i skolan och hankade oss fram, levde våra liv, utan mamma men på något sätt ändå ungefär som livet tett sig dessförinnan.

 Sedan blev det snabbt annorlunda, väldigt annorlunda.

England: en bubbla i tiden

 När vårterminen var över, var det slut. Vår pappa dök upp, packade våra väskor, tog med oss hem till hans lilla lägenhet på Guldheden, där vi övernattade. Nästa dag skjutsade han ned mig till Malmö, där jag lämnades hos familjen Bojesson, kusin Torbjörns kusiner på farssidan.

 Sedan lyfte planet mot England. Jo, vi skulle tillbringa den närmaste månaden på språkresa i det landet, jag i Sheringham, Norfolk, och Jens i Penzance, Cornwall. Det blev en märklig tid för mig, som en bubbla totalt skild från verkligheten; jag bodde hemma hos en familj på tre i en liten stuga intill ett jättestort konvalescenthem, pappan var (om jag minns rätt) vaktmästare där, dom hade en son, Teddy, som var jämnårig med mig.

 De fyra veckorna gick förbi, jag hade det fint hos familjen, och umgicks på dagarna med de andra svenskarna, både i samband med och utanför vår undervisning. Vi spelade fotboll och tennis och hängde, jag fick även en engelsk kompis, Norman Clowes hette han.

 I vistelsen ingick också en resa till regionens huvudstad Norwich (jag köpte en LP, med mina favoriter Searchers, "It´s the Searchers")(Teddys favoriter var Rolling Stones, vi tvistade en del om det var Stones eller Searchers som var bäst) och så gjorde vi en båtresa på vattenvägarna i Norfolk Broads.

 När det hela var över, tillbringade vi en natt i London, där vi fick se filmen "A hard day´s night"(Beatles) och kabarén "Black and white minstrel´s show". På kvällen var det en hel del bus på hotellet och kanske även visst intag av alkohol (inte jag!), vilket jag tyckte var fascinerande och glatt återberättade för min far efter hemkomsten, ett misstag.

 Flyg hem till Köpenhamn, jag möttes av en bekant till pappa, som satte mig på tåget till Göteborg. Sent på kvällen var jag framme och steg av på perrongen, där Karin (pappas tredje fru) sprang mig till mötes och tog mig i sin famn. Det var första och förmodligen också sista gången.

 - Och du som sa att din mamma är död, sa en tjej som jag lärt känna på tåget surt.

Guldheden: Ett nytt hem?

 Och därifrån åkte vi, inte som jag inbillat mig tillbaka till Månskäregatan utan upp till pappas och Karins nya, större lägenhet på Gibraltargatan 98, det var där Jens och jag skulle bo framöver, förstod jag äntligen. Vad som hänt under vår frånvaro framgick med tiden, nämligen att ett gäng släktingar tömt vår gamla lägenhet på våra tillhörigheter, slängt det mesta, slumpmässigt plockat ned en del i flyttlådor samt magasinerat några möbler.

 Jag är fortfarande aningen upprörd över att vi inte fick veta detta eller vara med och påverka mordet på vårt gamla hem, det enda hem vi kunde minnas i våra 13- och 16-åriga liv.

 Det närmaste året bodde vi alltså med pappa och Karin i lägenheten längst upp på Gibraltargatan, på gränsen till Guldheden och även till Mölndal. Vår skolgång fortsatte som förut, Jens på läroverket och jag fick buss- och spårvagnspendla till min gamla klass på Lundenskolan. Karin fick det svåra  uppdraget att bli vår nya mamma, något som hon tog sig an med viss entusiasm till en början men omständigheterna (sic!) gjorde att hon med tiden vantrivdes mer och mer i rollen, på ett sätt som absolut gick ut över oss.

 Men det här märktes inte i början. Vår trogna skyddspatron morfar, som blev inbjudan till pappa och Karin ibland, sa efter ett besök: "Här kommer ni att ha det bra, pojkar!" Ja, så verkade det kanske då, men det blev annorlunda.

 Karin hade kanske tänkt sig barn med pappa, men inte en 13-åring och en 16-åring, som hon med tiden irriterades mer och mer av och ansåg skandalöst dåligt uppfostrade. (Ja, framför allt jag!)

 Med detta sagt, så blev perioden från sommaren 1964 till våren 1965 ganska odramatisk. Visst fanns det spänningar och problem, inte otippat i en familj som plötsligt fått tonåringar, med två vuxna helt utan erfarenhet av att leva med barn och två barn helt ovana vid att bo med någon annan än sin mamma. Men det hankade sig fram. Ända tills en knivskarp förändring inträffade, jag kan fortfarande minnas den kvällen, snart 59 år senare.

Plötsligt ovälkomna

  Så: Jens och jag tillbringade halva dagen på Gibraltargatan, andra halvan var vi i skolan eller med kompisar och i mitt fall fanns ju både skolan och kompisarna i kvarteren där vi bott tills helt nyligen. En kväll i mars 1965 kom jag tillbaka till vårt nya hem och det märktes extremt tydligt att något hänt. Karin var som förvandlad, sur och fientlig. De närmaste månaderna blev det tydligt att hon inte längre ville vara "mamma" åt en annan kvinnas barn.

 Tillvaron i hemmet på Gibraltargatan, som inte varit en idyll tidigare heller, blev allt mera spänd. Ärligt talat var jag ofta livrädd, när jag väntade på nya klagomål och förklaringar att jag var en misslyckad person.

 Vad var det som hänt? Jo, det som händer i många kvinnors liv. 34 år gammal hade hon blivit gravid. Karin skulle bli mamma på riktigt! Vem vill då passa upp bortskämda ungar som hennes make gjort misstaget att sätta till världen? Inte Karin i alla fall!

 Det var alltså inte lika kul längre. Inte för någon av oss. Huvudrollsinnehavaren, han som inbillat sig att det var en bra idé att leka pappa på riktigt, han gjorde som så många män före honom. Han låtsades som inget. Han gömde sig i sitt arbete. Han lät sin hustru sköta "den lilla världen". Han struntade helt enkelt i hur hans söner mådde, så länge hans senaste fru slutade gnälla på honom.

 Det är oklart vem som hittade på lösningen, men den kom till sist till vår kännedom: Jens, som ju skulle fylla 18 i december och som skulle påbörja sista året före studenten, tolererades. Mig deporterade dom! Helt plötsligt fick jag veta att jag inte längre skulle bo och studera i Göteborg, utan på internatskolan utanför Ljungskile, Restenässkolan, "på kristen grund". 

 Jag kan inte minnas att jag protesterade, varken högljutt eller inombords. Som det fogliga (och vid det här laget möjligen också kuvade) barn jag var, tog jag skeden i vacker hand. Restenäs, here I come!

 En "liten" försvårande omständighet var att jag läst franska som b-språk i Lundenskolan, men på Restenäs var det tyskan som var b-språk och franskan var c-språk. Jag skulle alltså läsa tredje årets tyska och (för andra men inte sista gången) första årets franska. Lösningen på det var att jag under sommarlovet, parallellt med en bitvis ganska förskräcklig konfirmationsundervisning, var tvungen att läsa in två år av tyska.

 (Jag hade viss erfarenhet. Fem år tidigare hade jag på samma sätt läst in hela tredje klass under sommaren.)

 Jag överlevde sommaren 1965, med tvångstyska och mobbning av fiskarpojkarna från Dyrön, och det skulle visa sig att jag kunde överleva ett läsår på Restenässkolan. "What doesn´t kill you makes you... different."

Många av minnena därifrån är positiva, men det är inte skolans förtjänst, den var på många sätt en bisarr miljö; men en 14-15-åring kan hitta sina glädjeämnen på oväntade platser.

 Men ändå, besinna detta: Ett år efter att min mamma dött och vi förlorat vårt hem och hamnat i en allt ogästvänligare miljö, skickades jag iväg till en plats som kan kritiseras för mycket, och tilläts under dessa nio månader bara återvända till Göteborg, där mitt liv och mina vänner fanns, tre gånger, helgen i september då min farmor fyllde år, under jullovet och vid min brors studentexamen, någon månad innan jag slutade på Restenäs.

"På kristen grund"

 En augustidag skjutsade pappa dit mig, jag steg av och klev in i en helt annan värld, långt långt bort från allt jag levt i under mitt drygt 14-åriga liv. Jag hade förlorat min mamma, mitt hem och förvisades nu till en ödslig bit bohuslänsk kust, långt bort från alla mina vänner och släktingar. Här skulle jag tillbringa de närmaste nio månaderna tillsammans med ett hundratal andra som drabbats av samma öde, ungdomar som av någon anledning inte heller fick leva och studera i närheten av sina närmaste.

 Vi till och med kallades "interner", vi som bodde på skolan, i motsats till "externerna", som bodde i sina hem och bara var där på skoltid.

 Jag försöker motstå frestelsen att rabbla alla regler på skolan, som vi interner var tvungna att följa, inte var det som ett fängelse, men inte var det frihet heller.

 Till exempel var det obligatorisk morgon- och kvällsandakt, (det var här jag lärde mig sjunga psalmen "Bred dina vida vingar"), samt två och en halv timme, 16.30-19.00, då man var förvisad till sina rum där man förutsattes ägna sig åt läxor. (Somliga elever var tvungna att genomlida dessa två och en halv timme i ett speciellt klassrum under övervakning.) Självklart var umgänget mellan pojkar och flickor på denna samkönade skola mycket reglerade och begränsade.

 Och självklart valde många påhittiga unga individer att överträda skolans alla regler i stort och smått.

Min säng på Restenässkolan, och mina LP-skivor uppradade bakom mig. 

I alla fall hände bland annat det här:

• Jag skaffade mig en hel del vänner, och även en del fiender.
• Jag klarade studierna hyggligt, märkligt nog gick jag i klassen fyr-fyra, alltså den fyraåriga realskolans fjärde klass, trots att jag året innan gått i nya grundskolans klass 8. Mina klasskamrater var följaktligen två år äldre. Jag klarade även samvaron med dem hyggligt, överlevde i alla fall.
• Jag fick A i franska, trots att jag bara deltog i en lektion per termin. Men som sagt: jag var överkvalificerad.

Förbjuden kortlek gav sänkt betyg

• Jag fick B i ordning, sedan rektorn vid en razzia i vårt elevhem (just då evakuerat pga strömavbrott) hittat en kortlek i min byrå. Sådana var förbjudna, liksom radioapparater. Ja, vi använde inte alltid den obligatoriska tiden 16.30-19 till läsläsning.
• Jag köpte ett antal LP på postorder, som man på helgerna kunde spela på grammofonen i det lilla huset vid namn Kajutan. T ex stiftade jag min första bekantskap med Byrds debut-LP och Dylans Highway 61 här.
• Min första rumskamrat Lasse Berne var en jovialisk personlighet som underhöll mig med många skrönor, de flesta om förbjudna äventyr med tjejer, och var skaplig på gitarr. Efter att han relegerades i sex veckor tillsammans med en kompis, sedan det avslöjats att de använt brandstegen till tjejernas avdelning vissa nätter, gjorde skolledningen en transfer, så efteråt fick jag en betydligt tristare rumskamrat, en prästson från Nossebro med osunda grubblerier.
• Det väckte en del uppseende i matsalen att det kom så mycket post till mig, de flesta försändelserna var från min morfar, de innehöll ofta tuber med räkost, avsedda att förgylla min internvardag. (Han bekostade också en prenumeration på DN.)
• Min morfar körde också ganska ofta på helgerna de sju milen upp från Göteborg och tog en biltur med mig för att jag inte skulle känna mig bortglömd. Några dagar under ett höstlov åkte vi ända ner till Danmark (där jag inköpte Bob Dylans singel "Like a rolling stone").
• Några sådana besök från andra vuxna, t ex pappa, skedde aldrig. Däremot minns Jens att han med sin vespa åkte upp till Restenäs och hälsade på mig. Men i stort sett fick jag detta år, för första gången i mitt liv, klara mig utan min storebror. 
• Underhållningen de flesta helger, för oss som var dömda att inte få åka hem, bestod i att promenera ned till Ljungskile och fika eller köpa godis. Söndagsförmiddagen var vikt för fotvandring till högmässan i någon av traktens kyrkor, Resteröd eller Åh. (Ej frivilligt. Religionsfrihet var bara för vuxna. Möjligen.)
• Jullovet fick jag faktiskt, om jag minns rätt, komma hem till Göteborg, där min yngsta halvsyster Sandra just kommit till världen. Under sportlovet tvangs jag åka med en bussresa upp till fjällen i Transtrand och påsklovet tillbringade jag i Borlänge, med min moster Diddi och hennes familj, inte min andra moster Karin och hennes man Sten samt min kusin T, som jag hade hoppats. 
• Jag deltog också i min enda ishockeymatch, som målvakt i 4-4s möte med 2-4. Vi vann, trots att jag släppte in fyra mål.
• Icke att förglömma: jag fick en ny bästa vän, Lars-Erik, som egentligen bodde i Henån på Orust, och (genom hans förmedling) med tiden också min första riktiga flickvän, professorsdottern Maria, som även hon förvisats av sin familj. Fast det hände betydligt senare, långt från Restenäs. 
• Så: det som inte dödar oss... Kanske hade jag det ändå bättre i den här säregna miljön, där jag hade inte så få olycksbröder, än jag haft internerad med min styvmor och hennes bebis.

(Tjejen som min rumskompis Lasse Berne uppvaktade, och som också var den som tjallade på honom sedan hon rymt från skolan och åkt fast, blev sedermera rikskänd, bland annat som skådespelare, hon heter Pia Garde.)

Tillbaka i Göteborg

 15 år gammal och med massor av nya erfarenheter var jag tillbaka i Göteborg efter deportationen till Restenäs. Vad skulle hända nu?

 Det visade sig att pappa och Karin hade tänkt ut en ny lösning. Under höstterminen skulle jag inte bo hemma hos dem på Gibraltargatan utan med min farmor på Lemansgatan, det var bara drygt fem minuters cykelväg mellan de två bostäderna, medan däremot middagen serverades hemma hos pappa och Karin.

 Jens då? Vi hade ju inte haft mycket kontakt under mitt år på Restenäs, och nu lämnade han Göteborg för att gå på Teleskolan i Stockholm.

 Det hade blivit dags för mig att börja på gymnasiet, komiskt nog på den skola som fortfarande hette Flickläroverket trots att båda könen numera hade tillträde; det var samma skola där min mamma och hennes systrar en gång för länge sedan hade studerat.

 (Under höstterminen bytte skolan dock namn till Kjellbergska gymnasiet.)

 Någon särskilt bra tid blev det inte för mig. Jag skötte inte mitt skolarbete, betygen efter höstterminen blev de sämsta jag någonsin haft. 

 Jag fick en ny kompis i den nya klassen, han hette Sture och bodde inte så långt från mig. Vi umgicks en del, men oftare cyklade jag ut till mina gamla hemtrakter i Bö, där jag hängde med min gamla vän, "Ollo" (Nils-Olof). Vi cyklade runt och hittade på bus, lade saker på spårvägsrälsen, eldade tidningar och sprängde saker. 

 Inget riktigt kriminellt, men inte heller något som jag skulle vilja att min egen son (som nu är i ungefär samma ålder som jag då) skulle ägna sig åt.

 Den här hösten inträffade också något ovanligt i skolan - lärarna gick i strejk och allt normalt skolarbete upphörde under några veckor. Den enda undervisningen skedde i naturkunskap, läraren där var en ovanligt sur gubbe (fast på ett ganska underhållande sätt) som av allt döma inte var med i facket. I övrigt var det tänkt att vi elever själva skulle organisera våra lektioner, somliga ambitiösa kamrater försökte åstadkomma det, men resultatet blev magert. Det blev helt enkelt mycket lite studerat innan strejken till sist upphörde och skolan återgick till det normala.

 Även om det inte hände några katastrofer den här hösten kom min pappa förmodligen fram till att situationen var ohållbar och att arrangemanget inte skulle funka i längden, varken farmor, pappa/Karin eller jag själv hade någon riktig koll av vad jag höll på med.

Den slutgiltiga lösningen: Stora Tuna

 Det var därför dags för den slutgiltiga lösningen: att hitta någon annan familj som ville och kunde ta ansvaret för mig de närmaste åren.

 Om någon frågat mig, så hade jag spontant tänkt mig samma lösning som föresvävat mig ända sedan min mamma dog: att jag skulle bo hos min moster Karin och hennes familj. Medan mamma levde hade våra familjer haft tät kontakt och många var de lov som jag tillbringat hemma hos dem i Gubbängen, och jag och kusinen Torbjörn hade blivit allt mer tajta.

 Men så blev det inte. Pappa och Karins man Sten hade hamnat på kollisionskurs, jag tror att det kan ha berott på att Sten hade protesterat mot pappa sätt att behandla mig. Så pappa förhandlade fram ett annat alternativ: att jag skulle bo med min andra moster Diddi i Borlänge, hennes man Göran och deras fyra barn.

 Diddi brukade citera vad min pappa sa, när dom kommit överens: "Nästa gång blir det sjön!" (Förklaring till er som inte förstår referensen: på 50- och 60-talet brukade föräldrar till hopplösa söner ha det som sista utvägen: att tvinga dom bli matroser på något fartyg för att lära sig lyda. Jag vet inte hur sant, eller vanligt, det faktiskt var.) (Diddi tyckte inte alls att det var något trevligt uttalande.)

 Men Diddi sa alltså ja, hennes familj skulle hitta utrymme både i sitt hus och sitt liv för ett femte barn, och i december 1966 gick min flytt från Göteborg till Stora Tuna, eller mera exakt: Åselbygatan 15 i Åselby. Jag kom dit 18 december, något som jag brukade högtidlighålla i åratal efteråt. (Just den dagen varje år bekostade jag en tårta åt Diddi med flera.)

 När jag räknar efter nu 57 år senare kommer jag fram till att det var den fjärde stora omställningen för mig på de två och ett halvt år som gått sedan mammas död.

 Men den här gången landade jag mjukt: Diddi och Göran kände mig väl nog för att veta bästa sättet att ta hand om mig.

 Två och ett halvt år bodde jag där. Det var en bra tid, i en stabil och kärleksfull familj, och en positiv kontrast till den delvis kaotiska tillvaro jag haft sedan 1964. Jag tillbringade den mesta tiden hemma, bortsett från skolan och bordtennisen i Stora Tuna NTO. Mina tonår var mycket stillsamma, i stort sett utan konflikter och uppror. Jag fick äntligen en chans att läka.

  Det var också där min LP-samling växte från 19 skivor till 120, som jag ägde när jag lämnade Dalarna.

Sommaren 1969: Nu börjar det!

 Sista sommaren blev hektisk: jag tog studenten (utan mössa!), och drack min första sprit på studentskivan, där någon bjöd mig på en Gin Fizz. Jag hånglade med en tjej (Svingis!) för första gången en kväll i juni ute vid Dammsjön. Jag tog körkort. 

 I augusti for jag till Finland på en två veckor lång stipendieresa i Föreningen Nordens regi. ("Norden - försenad framtid" som jag förvanskade föreningens motto.) Under resan fick jag min första flickvän, Kerstin från Härnösand, förhållandet komplicerades dock av att jag bodde i Göteborg och hon i Härnösand.

 När hösten kom, började ett nytt kapitel. 18 år gammal flyttade jag tillbaka till Göteborg för att börja på Journalisthögskolan (dit jag anlände en vecka försenad). Jag minns fortfarande första dubbeltimmen: Stig Hadenius föreläste om "Den socialdemokratiska pressen 1909-1919". Kanske inte riktigt vad jag tänkt mig. Men journalistiken skulle bli den röda tråden i mitt liv, och är det fortfarande, 55 år senare.

 Innan första terminen var över hade jag fått en helt ny tillvaro, och tre nya vänner: Lasse, Carin och Gun, en fantastisk och (skulle det visa sig) livslång relation.

  Då slöts också cirkeln, Jens och jag flyttade ihop igen, i farmors lägenhet i Johanneberg. 

 Fortsättningen, mitt liv efter detta, är en annan historia. Den får ni läsa en annan gång. (Men det finns faktiskt en historieskrivning om fortsättningen, i 17 delar, den som eventuellt är extra nyfiken kan be mig om en länk.)