Mamma Britta 100 år 17 december 2020

1966: Nybliven student hemma hos morfar på Gulsparvsgatan. Död Mitt liv har nästan alltid varit rikt, fantastiskt, spännande, men jag har drabbats av tre katastrofer. Den första av dem inträffade 25 maj 1964. Då dog Odds och min mor Britta, och då förändrades våra liv totalt. Ibland blir jag ganska bitter på ödet för det. Hade mammas enda fungerande njure slutat fungera bara 20 år senare hade det funnits dialys och lite senare även njurtransplantationer, som en definitiv lösning. Då hade hennes och våra liv fortsatt som de var, och då tror jag att Odds och mina liv utvecklat sig annorlunda. Men så blev det inte. Mamma dog, Odd och jag reste på varsin språkresa till England och när vi kom hem var allt förändrat. Vår bostad i Örgryte var tömd, vår barndoms värld och trygghet försvunnen, slängd eller nedpackad. Nu skulle vi bo hos vår far George och hans senaste och betydligt mycket yngre fru Karin, i deras nyanskaffade lägenhet i Guldheden. Så långt hade jag inte vågat tänka. Odd och jag...

Två leg från 1965: det vänstra från Lundenskolan, det högra från Restenässkolan.   Maj 1966: Jag tar realexamen på Restenässkolan utanför Ljungskile. Jens har precis tagit studenten i Göteborg. Det är ganska exakt två år sedan mammas död, två mycket omtumlande år. Den här bloggen är full av bilder och minnen från vår mammas (er farmors) 43 och ett halvt år långa liv. Men sedan den där ledsamma dagen i maj 1964 har det snart gått 60 år.  Och livet går ju vidare. Eller hur! Det finns ingen annan utväg, utan kan man så försöker man leva vidare, överleva. Bita ihop. Ta det goda med det onda.  Hur hade vi det, jag och Jens, åren efter mammas bortgång, då våra närmaste famlande försökte hjälpa oss vidare, åren som också tyvärr medförde HOSTILE TAKE-OVER?  Här följer min berättelse om resten av 1960-talet.  Varning - det är en partsinlaga.  De sista dagarna i maj och de första i juni 1964, var för oss två pojkar på Månskäregatan 3A inte så olika månaden dessförinn...

 Den 19 maj 1958 är jag (Odd) sju år och sexton dagar, storebror Jens är tio år och snart fem månader och vår mamma Britta är 37 år och fem månader. Det är ingen hög ålder.  Det här brevet skriver hon till sin lillasyster Diddi, och vi får glimtar av hennes och vårt liv och vad vi var för barn och vad hon var för mamma.  Nedanför följer ytterligare två brev till Diddi, skrivna 1958.  3 december 1958 . Julen närmar sig. Det som hänt sedan sist är att Odd börjat första klass och Jens femte klass i Kärralundskolan. Brev 3 , skrivet 28 december 1958, dagen efter Jens 11-årsdag och fyra dagar efter julafton. 

   När andra världskriget bröt ut 1 september 1939, befann sig vår mamma (18 år gammal) i England. Kriget fördes ju i början bara i öster, men många insåg att det bara var en tidsfråga innan Storbritannien skulle dras in på allvar.  Frågan var: Hur bråttom var det att komma hem? (Och hur säkert var det hemma? Men den frågan dryftas inte här.)  Här tre brev från höstens 1939, det första känns ju nu väldigt historiskt, skrivet en vecka innan tyskarna anföll Polen. And hell broke loose. (Tor var morfars bror i London.) Och sedan, i december, i juletid, var det dags att försöka ta sig hem till Sverige igen. Historien berättas knapphändigt i dessa telegram, som tyvärr inte ligger i kronologisk ordning. Vilken dramatik! Jag minns hur mamma berättade hur obehagligt det kändes att flyga över Europa i ett mörklagt plan. Hon var ju bara 19. Och hur morfar utnyttjar (affärs-?)vänner och betecknar sina barn som "kiddies". Det här är riktigt spännande! (Jens). Och dessa nu drygt ...

Mamma i politiken, möjligen med legenden Ingrid Segerstedt Wiberg, dotter till ännu mer legendariske Torgny Segerstedt. Jag har inte skrivit om mammas livsåskådning någonstans, men det känns befogat. Den måste ju i hög grad påverkat vilka vi blev och vilka åsikter vi fick med oss i livet.  Mamma var liberal, men inte religiös. Och det känns som om det var ganska typiskt för den tid vi levde i, 50- och 60-talet, då allting var så modernt och rationellt. Jag kan inte minnas att någon av mina kompisar någonsin var i kyrkan. Däremot fick vi ju sjunga psalmer varje morgon i skolan, i mitt fall entusiastiskt men inte så melodiskt. Mamma var nog helt enkelt agnostiker, precis som vi aldrig talade om religion i mitt barndomshem hade man nog inte gjort det så mycket i hennes heller. Det var nog ingen slump att hon och hennes syskon placerades i icke-konfessionella Samskolan. Morfar var inte ett dugg religiös, inte ens på mammas begravning visade han sig i kyrkan eller på kyrkogården (i stäl...

För några år sedan frågade en av mina döttrar: Varför dog dina föräldrar så unga? Är det något genetiskt betingat som vi också bär på?  Faktum är att jag aldrig själv känt mig plågad av den frågan, men jag kan förstå att den kan dyka upp.  Pappas död vid 66 berodde med stor sannolikhet på vällevnad, på grund av ett leverne som skördade många liv på den tiden, inte minst bland män. Rökning, ohälsosam livsföring, kanske alkohol och alltför lite motion.   Men mammas död berodde, så vitt det har berättats, på en kombination av otur och den tidens oförmåga att rädda njursjuka.  Jag kan inte säga att hennes dödsorsak precis ältades i vår släkt på den tiden, i varje fall inte när vi (jag?) var inom hörhåll. Det jag fick höra var att hon drabbats av "äggvita" och att något problem uppstått när Jens eller jag föddes, något som borde ha åtgärdats eller åtminstone bevakats, men att sjukvården underlät detta.  Men tydligt är att hon haft problem en längre tid, kanske h...