Liberal men inte religiös

Mamma i politiken, möjligen med legenden Ingrid Segerstedt Wiberg, dotter till ännu mer legendariske Torgny Segerstedt.

Jag har inte skrivit om mammas livsåskådning någonstans, men det känns befogat. Den måste ju i hög grad påverkat vilka vi blev och vilka åsikter vi fick med oss i livet.

 Mamma var liberal, men inte religiös. Och det känns som om det var ganska typiskt för den tid vi levde i, 50- och 60-talet, då allting var så modernt och rationellt. Jag kan inte minnas att någon av mina kompisar någonsin var i kyrkan. Däremot fick vi ju sjunga psalmer varje morgon i skolan, i mitt fall entusiastiskt men inte så melodiskt.

Mamma var nog helt enkelt agnostiker, precis som vi aldrig talade om religion i mitt barndomshem hade man nog inte gjort det så mycket i hennes heller. Det var nog ingen slump att hon och hennes syskon placerades i icke-konfessionella Samskolan. Morfar var inte ett dugg religiös, inte ens på mammas begravning visade han sig i kyrkan eller på kyrkogården (i stället vandrade han som en osalig ande fram och tillbaka på gatan utanför), men det hade nog andra skäl: oförmågan att behärska sin djupt kända sorg.

 I varje fall bads det aldrig några böner hemma, varken vid bordet eller sängen, och i den mån det fanns en bibel och en psalmbok i hemmet, så användes dom aldrig. Att vi i skolan fick sjunga psalmer och läsa kristendom såg hon väl som en naturlig del av undervisningen, nödvändigt men inte intressant.

 Hon tog oss heller aldrig till kyrkan, de besök i kyrkor som vi gjorde handlade alltid om turism och kultur eller att skolan tog med oss dit, möjligen var familjen någon gång på en julbön. Att vi var vargungar och scouter (ett tag) i KFUM såg hon också rent praktiskt, det hade med fritidsaktivitet att göra, inte "kristlig fostran för unga män".

 Faktum är att hon lika enträget varnade oss för att följa med den snälle vicevärden, farbror Johansson, till barnaktiviteter i Pingstkyrkan som för att ta emot godis av främmande farbröder, eller för delen röka, sniffa eller panga gatlyktor (den tidens bus i Göteborg).

 Politiskt var hon aktiv i Folkpartiet, som på den tiden var ett liberalt parti, och i dess kvinnoförbund och tillbringade många kvällar på sådana möten eller som partiets företrädare i någon nämnd eller liknande.

 Utan att någonsin ha diskuterat manligt-kvinnligt med henne utgår jag från att hon hoppades att i en framtid unga kvinnor skulle ha helt andra karriärmöjligheter än dem hon själv haft, ungefär som hennes sondöttrar visat, och att kvinnor inte skulle behöva vara beroende av en man, precis som hon inte var. 

 Däremot uttryckte hon aldrig något förakt för våra kamraters familjer, där så gott som alla kvinnor var hemmafruar, möjligen kan jag tänka mig att hon var lite avundsjuk ibland på deras villkor (precis som de säkert avundades hennes frihet och relativa oberoende). Att det i hennes söners liv skulle bli en självklarhet att kvinnor kunde konkurrera och vara minst lika framgångsrika som sina män var säkert för henne en utopi.

 Mamma var också en kritisk läsare. När jag en gång upprört rekapitulerade en artikel i GT om en man som hoppat in i en herrelös bil och därmed räddat ett litet kvarlämnat barns liv men sedan dömdes för rattfylleri, sa hon bara "Allt som står i tidningen är inte sant" (en chock för mig som dittills trott det). Och när under en valrörelse en högtalarparti for förbi och utlovade sänkta skatter och jag rusade in och berättade den glada nyheten, fick jag veta att "Dom lovar alltid en massa före valet".

 Men även om hon inte trodde på Gud (eller i alla fall inte uttryckte något sådant) så ville hon absolut ha en värld med rättvisa och godhet, där människor brydde sig om och tog hand om varandra. Fast inte nödvändigtvis för att komma till himlen.

 

På möte i något (politiskt?) sammanhang.