"Såvidt jag förstår är de inställda på det värsta"

April-maj 1964, det sorgliga slutet på mammas liv och på den tillvaro som vi, hennes söner, sett som självklar under hela våra liv. Vad som nu skulle hända oss, var den stora frågan, som vi gjorde vårt bästa att förtränga medan vi fortsatte leva våra tonårsliv i lägenheten. Att dagarna var räknade, insåg vi, men inte exakt när den sista skulle infinna sig.

 Det är under den perioden vår morfar skriver detta brev till släktingarna i London, som ger en god bild av mammas sista tid (och en del annat).

 De här berättelserna kan ju framstå som väldigt sorgliga, och det v a r tragiskt, inte bara för mamma och oss, utan även för andra släktingar som syskonen och morfar, och även (får man motvilligt medge) inte enkelt för pappa och hans fru, det var säkert inte så dom tänkt sig att deras liv skulle bli.

 Möjligen bidrog vårt inträde i pappa och Karins liv, tänker jag nu långt efteråt, till att vår yngsta halvsyster kom till världen.

 I varje fall finns det ju också den andra sidan av myntet, det klassiska talesättet att det som inte dödar oss gör oss starkare. Jens och jag överlevde ju, inte bara den här korta skärselden, utan blev faktiskt också äldre än båda våra föräldrar och kunde ta hand om nästa (och nästnästa) generation, som utan tvekan bidrar till att göra världen bättre.

 Vi tog säkert skada, men barn kan klara mycket, och vi läkte med tiden. Det fanns människor som ville oss gott och som tog hand om oss. För att anspela på alla de fantasyböcker jag överkonsumerat finns det ju inte bara ondska i världen, utan även godhet, och ofta segrar den sistnämnda. 

 Och vi lever fortfarande, 56 år efter vår mors tragiska bortgång, och kan samla hennes barnbarn kring hennes minne. Det skulle hon ha gillat. Kanske ler hon nånstans, i en annan dimension, sitt vackra leende vid anblicken.