Den unge Jens lidanden (1964 - 70)

1966: Nybliven student hemma hos morfar på Gulsparvsgatan.

Död

Mitt liv har nästan alltid varit rikt, fantastiskt, spännande, men jag har drabbats av tre katastrofer. Den första av dem inträffade 25 maj 1964. Då dog Odds och min mor Britta, och då förändrades våra liv totalt. Ibland blir jag ganska bitter på ödet för det. Hade mammas enda fungerande njure slutat fungera bara 20 år senare hade det funnits dialys och lite senare även njurtransplantationer, som en definitiv lösning. Då hade hennes och våra liv fortsatt som de var, och då tror jag att Odds och mina liv utvecklat sig annorlunda. Men så blev det inte.

Mamma dog, Odd och jag reste på varsin språkresa till England och när vi kom hem var allt förändrat. Vår bostad i Örgryte var tömd, vår barndoms värld och trygghet försvunnen, slängd eller nedpackad. Nu skulle vi bo hos vår far George och hans senaste och betydligt mycket yngre fru Karin, i deras nyanskaffade lägenhet i Guldheden. Så långt hade jag inte vågat tänka. Odd och jag var visserligen bara 13 respektive 16 år gamla, men jag hade ändå levt i en naiv dröm att vi skulle kunna bo kvar i lägenheten på Månskäregatan. Men så blev det inte heller.

Mamma hade, under sin sjukdom vintern-våren 1964, var borta långa perioder, på sjukhus men även hos sin syster Karin i Stockholm. Odd och jag hade då fått klara oss själva, utan att pappa ingripit, men med visst stöd av vår farmor Ellen och vår morfar Bengt. Grejen var att vi var vana att ta ansvar. Mamma var ensamstående, yrkesarbetande och hade dessutom politiska uppdrag som gjorde att hon ibland var upptagen även vissa kvällar. Så jag brukade sköta tvätten (gammaldags tvättstuga, mycket manuell) och Odd skötte vardagshandlingen (ingen frys, liten kyl).

Flytt

Så vi var vana att ta betydligt större ansvar än våra jämnåriga, där de flesta hade hemmamammor och fick allt serverat. Men samtidigt var vi vana, ”bortskämda” tyckte vissa, med att få vara med och bestämma, det var alltid familjeråd när viktiga beslut skulle tas. Jag minns också långa promenader på helgerna där jag och mamma diskuterade livet, politiken, intressen, studier. Odd (tror jag) och jag trivdes med våra liv och vi var en lycklig liten familj. Ibland har jag funderat på hur mitt liv hade blivit, om mamma fått leva vidare. Troligen ganska annorlunda.

Men så blev det inte. Mamma dog och vi tvingades flytta hem till pappa och Karin. Det gick inte så bra. Här förväntades vi vara tysta och lydiga, göra som de vuxna bestämde. En total krock med våra gamla liv. Jag kan förstå att det inte var enkelt för Karin heller. Hon, bara strax över 30, fick plötsligt och oönskat två tonårspojkar boende på heltid i sitt hem. Men Odd och jag hade gått igenom traumat att vår mor hade dött och hela vår värld vänts upp och ner, så vi var i totalt underläge. Dessutom var vi trevliga, väluppfostrade och artiga, om än mer vara vid att bestämma själva än att lyda.

Så vi flyttade hem dit, jag fortsatte i gymnasiet på Vasa läroverk, Odd på högstadiet på Lundenskolan. Vi fick dela ett litet sovrum innanför köket, i andra änden av lägenheten jämfört med där pappa och Karin hade sitt sovrum. Vi trivdes inte men hade inga andra alternativ än att försöka överleva. Jag var troligen mer diplomatisk, dessutom äldre, så jag lärde mig hantera situationen, men för Odd var det tuffare. Han var yngre och mera känslig. ”Odd behöver sin mamma” sa morfar med sorg i rösten, och det hade han säkert rätt i. Det gjorde jag också, men jag insåg att jag bara hade två år kvar till studenten och det gällde att klara dem.

Överlevnad

Morfar, ja, han var en klippa, ett stöd och hade han inte varit det förut blev han nu min stora trygghet och manliga förebild. Mot sina barn hade han högst sannolikt varit en gammaldags despot, men för mig var han den som kunde allt. Aktiv affärsman ända upp i 75-årsåldern, beläst med eget bibliotek, naturmänniska, språkkunnig, älskade att resa, kunde spela dragspel och flöjt, fotograf med eget mörkrum och så kunde han binda böcker. Så för mig blev det en kär vana att en kväll i veckan åka hem till honom för att äta middag eller dricka te och prata, prata, prata. Vår farmor var också ett stöd, men i hennes ögon kunde hennes son inte göra fel.

Odd hade det mycket jobbigare. Han var yngre än jag och troligen även mindre diplomatisk. Efter ett år deporterades han till Restenäs internatskola vid Ljungskile, därefter tog vår moster Diddi och hennes stora familj honom under sina vingars skugga, i sitt hem utanför Borlänge. Där fick han bo i tre år och gå i gymnasiet. Det var en väldigt bra lösning för honom men tråkig för mig. Visserligen hade vi väldigt olika intressen och vänkretsar men vi hade ändå alltid haft varandra. Det här kan du säkert läsa mycket mer om i hans berättelse om de här åren. En fördel dock, jag hade nu det ganska lilla rummet hos pappa och Karin för mig själv.

Men roligt var det inte, och det blev successivt värre. När jag kom hem lyssnade jag om Karin, som då inte yrkesarbetade, var hemma. ”Maten står på bordet”, fick jag höra genom dörren, men vi åt sällan ihop. Gick jag in och satte mig vid tv-n gick hon därifrån, och så vidare. Det var raka motsatsen till det varma och kärleksfulla hem jag var van vid. För mig var mammas syster Karin och hennes man Sten, dessutom min gudfar, i Gubbängen utanför Stockholm, också en plats där jag trivdes och fick omtanke, kärlek och god mat. Under min tid i Stockholm, senare i denna berättelse, var jag där minst en gång i veckan och firade även jular och nyår med dem.

Vilsen 

Sedan gick tiden. Skolan gick sämre, jag hade tappat motivation och styrfart, men jag lyckades ändå hanka mig fram med rimligt bra betyg. Jag satt i mitt rum, pluggade och lyssnade på Bob Dylan. Dessutom hängde jag i källaren med några vänner från huset och området och mekade tvåhjulingar. Ibland var jag med pappa och Karin i deras sommarhus i Rönnäng på Tjörn eller, hellre, med morfar och släkten på morfars torp Bråtemad i Svartedalen norr om Kungälv. På somrarna sommarjobbade jag på BP bensinstationer, pappa var då försäljningschef på det företaget. Där trivdes jag. Bilar, motorer och trevliga kollegor.

Ju närmare studenten jag kom ju mer funderade jag. Vad ska jag bli? Jag hade ingen aning. Jag hade snubblat in på ”latinlinjen” i gymnasiet, alltså humanistisk linje med språklig inriktning. Jag läste engelska, tyska, franska och latin, och kände att ”ok, jag ska nog bli språklärare”. Fast jag var inte jättesugen, jag var ju egentligen mer intresserad av teknik. En dag våren 1966, strax före min student, kom pappa med en annons. ”Televerkets administrativa kurs”, en tvåårig företagsintern ”trainee”-utbildning med betalning under studietiden, dålig men dock, och garanterad anställning efteråt. Det här kan vara min nyckel till friheten, kände jag direkt. Jag sökte.

Men först, militärtjänst. På den här tiden skulle alla unga män göra värnplikt. Jag tänkte att om jag, måttlig militärt intresserad, ändå måste förspilla ett år så kunde jag åtminstone satsa lite och få en utbildning som gav civila meriter. Jag hamnade på Arméns Underofficersskola i Uppsala för en första grundutbildning, för att senare ”sorteras” till någon utbildning eller tjänstgöring. Jag ville till Arméns Tolkskola, jag älskade ju språk. Men jag är ju pollenallergiker och nu skickades jag rakt ut i den blommande timotejen. Jag höll på att explodera, och när det var dags att få en placering sa jag ”Tolkskolan” och läkaren sa ”absolut inte, Clausen är alldeles för allergisk!”.

Teleskolan

Efter en sommar i uniform, på en lugn stab i Stockholm, kom ett brev. ”Du är antagen till utbildningen på Televerket”. Runt 500 hade sökt, runt 25 blev antagna, däribland alltså jag. Glädje, men problem, jag gjorde ju militärtjänst. ”Uppskov, glöm det! Du kan ju söka, men det kan ta månader innan det är behandlad” fick jag höra. Men nu var vi på pappas hemmaplan, och nu gjorde han verkligen nytta. Direktör Clausen ringde direkt till regementschefen, förklarade att detta var min chans på en livstid och några dagar senare kom mitt uppskov. Tack pappa! Där och då älskade jag dig. Måndagen efter började jag min utbildning på Teleskolan, på Hornsgatan i Stockholm. 

Men, ännu ett problem, var skulle jag bo? Även på den tiden var boende i Stockholm en bristvara. De första tre veckorna fick jag bo hos Karin och Sten i Gubbängen, därefter fick jag hyra en mini-etta vid Skanstull inne på Söder. Mammas yngste bror Sven var gift med Britt, och Britts far ägde några hyresfastigheter, däribland denna på Bjurholmsplan 23. Inte stort, ett rum med minikök, varken dusch eller badkar men billigt och helt perfekt för mig. Underskatta inte värdet av kontakter.  Så plötsligt var jag på väg till ett yrke i en teknisk bransch, försörjde mig själv och hade egen bostad, dessutom på Söder i Stockholm. Min lycka var total.

Jag kände direkt att det här var spännande och passade mig perfekt. Dessutom var lärare och studiekamrater väldigt trevliga, vissa av oss umgås fortfarande. I perioder hade vi praktik, jag fick oftast ha min i Göteborg och då bodde jag hemma hos farmor på Lemansgatan i Göteborg. Hon brukade hyra ut ett eller två rum till studerande och nu var det jag som hyrde. Från hösten 1966 till våren 1968 lärde jag mig massor om teleteknik, försäljning, personaladministration, ekonomi, statistik och mycket mer. Dessutom fick jag dra på mig blåställ och följa med ut med teletekniker för att hjälpa till att skruva och spika, installera och laga telefoner. Det här gillade jag.

Jobb

Våren 1968 var det dags att söka jobb. Jag fick en tjänst på huvudkontoret i Farsta, på någon form av ekonomiavdelning. Det fanns ett enda jobb i Göteborg på listan, men det gick till en flicka som var gift. Jag visste efter min praktik att det funnits fler jobb i Göteborg men att de prioriterats ner, ”vi brukar alltid se till huvudkontorets intressen först”. ”Synd”, sa jag. ”Ni har lagt massor av pengar på min utbildning och nu slänger ni bort dem. Jag vill bo och arbeta i Göteborg, och jag vet att de vill ha mig. Nu ska jag göra min värnplikt, och när jag är klar med den tänker jag ha ett jobb i Göteborg, på eller utanför Televerket. Ert val.” Det funkade, jag fick ett jobb i Göteborg.

Men först skulle jag alltså fortsätta göra min värnplikt, jag hade ju bara fått uppskov. Men under tiden på Teleskolan hade jag sökt förflyttning från staben i Stockholm till, du gissade det, en motsvarande tjänst i Göteborg. ”Bor ihop med och sköter om åldrig farmor”. Det fungerade! Dessutom så fick jag ständig nattpermission, så jag kunde bo i mitt rum hos farmor hela värnplikten. Allergiker som jag fortfarande var höll jag mig långt från bössor och kanoner, jag fick sköta ett bokförråd på Luftvärnsmekanikerskolan på LV6 vid Kviberg. Jag hade mitt livs lugnaste år och fick när jag slutade i april 1969 höra lovord. ”Clausen har verkligen gjort storverk här!”

Och nu var det alltså dags att börja jobba på Televerket, på riktigt. Jag började i någon form av mellanposition med att tala med svårare kunder, ta hand om klagomål, bevilja förturer och liknande. På den här tiden tog det några veckor att få en telefon, fast givetvis, installerad eller flyttad och vissa personer tyckte sig inte kunna vänta så länge. ”Jourhavande läkare”, godkänd, ”Jag spelar minsann bridge med teledirektörens fru”, inte godkänd. Dessutom fick jag jobba med kundkontakter om nya spännande saker som mobiltelefoner (jo, de fanns redan då), telex och andra produkter i framkant. Det gillade jag, och det fortsatte jag jobba med.

Vuxen

Jag fortsatte bo hos farmor i Johanneberg, det passade både henne och mig. Nu var hon en bit över 80 och kände sig trygg att ha mig där. Hon lagade mat åt mig ibland och jag hjälpte henne med stort och smått. Lägenheten var avdelad med en dörr in till hennes avdelning så vi störde inte varandra. Pappa och Karin hade under tiden flyttat till ett kedjehus i Askim, men efter det att jag flyttat till Stockholm sensommaren 1966 bodde jag aldrig hos dem igen. 1969 blev farmor sämre och var tvungen att flytta till sjukhem, då kunde jag ta över större delen av lägenheten. Vi flyttade ihop hennes saker i hennes fd sovrum.

Flickor fanns några stycken i mitt liv, både i Stockholm och Göteborg. Jag var snygg, trevlig och välartad, hade jobb, Vespa och tvåsitsig sportbil men flickor var inget jag prioriterade. Men så hände det, i augusti 1970. Jag hade eget tjänsterum på jobbet och en dag i augusti 1970 kom mina kollegor in och frågade ”vi har lånat in en tjej som heter Eva Christensson för att hjälpa oss få ordning på lite papper. Kan hon få sitta vid ditt besöksbord, när du inte har kunder här?” Jo, det var klart att hon fick, och hon visade sig vara väldigt trevlig. Sedan gick det som det gick, men det är en helt annan historia.

Följ den spännande fortsättningen i nästa säsong!

Språkresa i England strax efter mammas begravning: Jens i Penzance.

-

(Rubriken "Den unge Jens lidanden" anspelar på en klassisk titel av Goethe.)(Red anm)