Historien om mamma

De fem syskonen och deras mor: fr v Bengt, Diddi, Sven, Karin och Britta, vår mamma.

17 december 1920 kom hon till världen, som andra barnet och första dottern till Bengt och Kerstin Lundegard, i en barnaskara som inom några år skulle bestå av fem syskon, födda på bara några år:

Bengt jr, född 3 juli 1919.

Britta, född 17 december 1920.

Karin, född 5 mars 1922.

Ingrid/Diddi, född 27 juli 1923

och lillpojken Sven, född 1925.

De bodde i ett stort hus på Hisingen, Alpklyftan, precis nedanför Ramberget. I huset fanns också mamma Kerstin, farmor Evelina (a k a Granny) och - nominellt - hustyrannen, pappa Bengt. Bengt var fullt upptagen med att se till att det kom in pengar så att det räckte till den växande familjen, och förstås att göra karriär, först som vice vd på EOL, Ekström&Leffler, det som skulle bli Ica, och senare som vd på ASK, AB Svenska Kolonialgrossister, det som senare skulle bli Dagab, distributionen för de matbutiker som inte tillhörde Ica eller Konsum.

De två äldsta, Bengt och Britta, ansåg sig ha något av en särställning just för att dom var äldst, och tillsammans styrde de - om jag fattat det rätt - i barnaskaran, kanske inte alltid på ett humant sätt.

Britta var gissningsvis sin fars favoritbarn och ansågs ha läshuvud. Därför började hon, enligt vad som senare berättades för oss, skolan direkt i andra klass. Så här efteråt kan man fundera på om det var sant.

(Hur det än var så fanns det i familjen en idé att man inte nödvändigtvis behövde gå i skolan som alla andra, vilket förmodligen spelade in när jag, Odd, fick hoppa över tredje klass och vår kusin Torbjörn började skolan som sexåring.)

T v och nedan: brev skrivet av tioårig Britta 1931.

Sparat av mormor, förmedlat till dottersönerna av morfar, upphittat av Odd 2020.

De fem syskonen som scouter, i storleksordning fr v: Sven, Diddi, Karin, Britta och Bengt.

Alla syskonen gick i Samskolan, som på den tiden var en progressiv, icke-konfessionell skola. Mamma fortsatte sedan, liksom systrarna, till Flickläroverket (senare Kjellbergska), en gul tegelbyggnad bakom Götaplatsen.

Mamma som student.

Märkligt nog följde jag, Odd, i deras fotspår 30 år senare, då jag 1966 gick en termin i samma skola (som hette Flickläroverket när jag började och Kjellbergska när jag slutade), det visade sig att en lärare från mammas och mostrarnas tid, Ruth Bucht, fortfarande undervisade där 1966.

De fem syskonen som studenter: Fr v Karin, Britta, Sven, Diddi och Bengt.

Mamma tog studenten 1939, det framgår av hennes studentbetyg på annat ställe. Sedan begav hon sig, liksom systern Karin, ut och cyklade i Europa (bl a Tyskland), detta sommaren 1939, alltså bara månader före andra världskrigets utbrott. När kriget verkligen brutit ut och krigshandlingarna mellan England och Tyskland började 1940, befann hon sig i England, på besök hos morfars bror Tor och hans familj i London, alltså kusiner till henne och syskonen.

(Dessa englandssläktingar, alltså våra sysslingar, lärde vi känna senare, när de besökte Sverige på somrarna på 60-talet. Viss kontakt förekom även långt senare, främst mellan mammas kusin Lill och vår moster Karin.)

Hon lyckades dock ta sig hem till Sverige genom att krigsdrabbat Europa.

Tre snygga systrar i åldersordning: Britta, Karin och Diddi.

Efter studenten gick hon på Göteborgs Handelsinstitut, en utbildning som låg där nuvarande Hvitfeldska finns. Därefter lär hon ha jobbat som sekreterare åt sin far på ASK, dom båda var dock långt ifrån alltid överens, snarare tvärtom.

Mamma lärde känna sin blivande man George redan som ung, pappa var klasskamrat till mammas storebror Bengt och besökte ofta det stora huset på Hisingen och var som barn i huset. Kontrasten måste ha varit stor mellan tillvaron där och i hans hem på Lemansgatan, där han bodde med sin mor, han hade blivit faderlös redan som ettåring när hans far Jens George 1920 i Oslo föll offer för den tiden pandemi, spanska sjukan.

Om det var just Britta som ursprungligen var hans favorit bland systrarna Lundegard är inte säkert. Yngsta systern Ingrid/Diddi brukade genom alla år hävda att det egentligen var henne han var förtjust i (och hon envisades med att hela sitt liv se George i ett förklarat ljus, "om han har blivit far till Jens och Odd kan han ju inte ha varit helt fel", hävdade hon).

Mamma som brud, i oktober 1945.

Brudparet, längst till vänster Theodor Freeman, pappa till Lars Freeman, t h med frun Hjördis, mera känd som "Trasse". som var nära vänner både till mamma och pappa, Theodor var något av släktens huskaplan.

Hur som helst gifte dom sig, George och Britta, även om äktenskapet inte blev långvarigt. Möjligen var två starka viljor mer än vad relationen orkade med (samma förklaring gavs också till att hennes bror Bengts giftermål med Lillemor gick samma öde till mötes).

Brev från Britta 1946.

George och Britta bosatte sig i Stockholm och i december 1947 föddes Jens. Dom flyttade till Sundbyberg och i maj 1951 föddes Odd. Då var äktenskapet redan i gungning och i oktober var hemskillnaden ett faktum. (Skilsmässan inte förrän 1953.) Britta flyttade till Göteborg och efter en tid hemma hos sina föräldrar, morfar och mormor, flyttade vi i in i en lägenhet på Månskäregatan 3A i Bö i Göteborg. I den tvårumslägenheten bodde vi sedan under resten av mammas liv, till maj 1964.

George gifte om sig inom kort med Agneta Bergvall, en kvinna han lärt känna i Folkpartiets Ungdomsförbund, hennes far var en högt uppsatt politiker, talman i riksdagens första kammare. 20 november 1953 föddes vår halvsyster Vibeke/Nina. Det äktenskapet blev också kortvarigt och kraschade fullständigt, Vibeke/Nina och hennes pappa träffades aldrig efter skilsmässan.

Vår mamma upprätthåll däremot en ganska nära kontakt med pappa under resten av sitt liv, någon sorts tillgivenhet bestod mellan dom. Efter skilsmässan från Agneta flyttade han till Göteborg och upptog en regelbunden kontakt med oss, typ varannan helg.

Den lilla familjen, gissningsvis 1953.

En smalis inklämd mellan två ganska breda damer: Odd mellan mamma och mormor.

Den lilla familjen, något äldre, kanske 1957 eller så.

Vår lilla familj bodde i den där lägenheten till 1964, på andra våningen i ett trevånings hyreshus. När man öppnade kom man in i en liten tambur, till höger fanns det lilla sovrum där vi, pojkarna, sov, rakt fram ett ganska stort vardagsrum med en balkong, till vänster en kort gång, sedan en liten avbalkning där mamma fick plats med sin säng och sedan till sist köket.

(Till mammas säng traskade Odd ganska många kvällar, när hans storebror somnat och lade sig att läsa där tills mamma kom hem och förpassade honom tillbaka till hans egen säng.)
Nästan alla våra klasskamrater hade hemmamammor, men så var det alltså inte hos oss, vi var "nyckelbarn" med egen dörrnyckel i ett band om halsen. Eftersom mamma jobbade hade vi "barnflickor" under åren 1952-1957, en del av dem sov förmodligen också i lägenheten (i rummet närmast köket) och då fick mamma hålla till i vardagsrummet eller dela rum med oss.
Bland dessa barn"flickor" märktes:
Frau Vermeulen, en kvinna från Nederländerna, född 1904.
Kerstin, en tjej från Falkenberg, som med tiden gifte sig med Göran och blev fru Dahlbring (i en lägenhet i Biskopsgården), vårt umgänge fortsatte efter hennes anställning, ända fram till mammas bortgång,
En annan tjej från Falkenberg, vars föräldrar tog hand om oss sommaren 1956.
Det här upphörde förmodligen 1957, för den hösten fick Odd bo ute i Bråtemad med vår morfar, och därmed var barntillsynen fixad.

Kerstin Dahlbring, med sin (blivande?) man Göran, de förblev goda vänner till oss fram till mammas död.

Mamma fick också hjälp med barnpassningen av sin f d svärmor, tant Ellen, vår farmor, som bodde på Lemansgatan i Johanneberg, hon brukade komma hem till oss en gång i veckan och ta hand om oss och laga middag. Rätt ofta fick också framför allt Odd vistas i hennes hem eller togs på ändlösa promenader i Slottsskogen.
På gångavstånd, på Gulsparvsgatan i Skår, bodde också vår morfar och mormor (som gick bort 1960), vi promenerade oftast dit, ibland genom Delsjöskogen, något som i varje fall Odd tyckte var lite för långt. Man kunde också färdas kollektivt, först då med buss till S:t Sigfrids Plan och sedan spårvagn tre hållplatser till Bögatan. Det är tveksamt om det gick fortare, men för trötta barnaben var det i alla fall skönt.
Vi var ofta hos mormor och morfar, speciellt på lördagsmiddagar, då det var vanligt att det serverades plattfisk, speciellt slätvar och piggvar, inte så lätta att äta, tyckte åtminstone Odd.
På somrarna, och även en hel del helger, for vi ofta till Bråtemad, morfars torp i Svartedalen, överhuvudtaget en samlingspunkt för mostrar, morbröder och kusiner, men vi var nog de som var där oftast. Ibland åkte vi buss ut, men mera vanligt var nog att vi fick vi skjuts med morfars folkvagn.

Vi var en liten tajt familj, mamma prioriterade alltid oss i första hand. Det låter kanske inte så, när man beskriver hennes fritidsintressen, hon räknade ofta med att vi var stora nog att ta ansvar själva, men oftast var det förstås hon som fick fixa det mesta. Och vi hade mycket stort inflytande över alla beslut som fattades i vårt hem.

"Du måste väl fråga pojkarna först antar jag" sa hennes systrar lite försmädligt när något viktigare beslut skulle fattas.

Men vad skulle mamma göra med oss på somrarna, när skolor och andra institutioner var stängda? Jo, när vi var små ackorderade hon ut oss på landet.

1954 - sommaren med den totala solförmörkelsen 30 juni - och kanske även 1955 var vi i Onsala.

1956 var vi i Falkenberg, hemma hos barnflickans föräldrar.

1957 var vi i Bollebygd, hos en lantbrukarfamilj där någon bekant till mamma placerat sitt/sina barn en tidigare sommar.

1958 var vi på barnkolonin i Slussen på Orust. "Jag hatade att vara där", minns Jens.

1959 hyrde mamma och morbror Bengt (och hans nya fru Karin) övervåningen på ett hus på Öckerö, där vi tillbringade sommaren.

Vi vantrivdes båda två mer eller mindre på alla de här ställena, vana som vi var vid att han mycket att säga till om beträffande vilka regler som skulle gälla. Här var vi tvungna att lyda andra föräldrar, som hade sin egen syn på barnuppfostran. (T ex tyckte familjen i Bollebygd att en 6-åring skulle gå och lägga sig tidigare än en 9-åring, obegripligt för Odd, eftersom det inte var på det viset hemma.)

I motsats till de flesta andra av våra kamraters mammor, yrkesarbetade alltså vår mamma under hela vår uppväxt, hon hade olika typer av kontorsjobb, bland annat på en skrotfirma nere vid Andra Långgatan, som hette Glücksman, men sedan hamnade hon på Turitz, huvudkontoret för landets Epa-varuhus (inklusive varuhuset Grand i Göteborg). Där jobbade hon som kontorist/sekreterare/utrikeskorrespondent(!), det sista innebar att hon skötte firmans brevväxling på främmande språk, och dessa språkkunskaper innebar också att hon bjöds in när kontoret hade utländska besökare.

Pappas sommarstuga i Rönnäng på Tjörn. Där fick vi tillbringa ganska många helger och sommarveckor, redan medan mamma levde, men ännu mer därefter. Vi har lite olika bild av tiden där: Jens minns att han blev utnämnd till oavlönad hantlangare i pappas olika byggprojekt, i Odds minnen gör Jens intressanta saker med pappa medan han själv förvisas till ointressanta och förnedrande drängjobb, som att plocka sten.

Ju äldre vi blev, desto mer fick vi ta hand om oss själva. Mamma jobbade långa dagar, eftersom vi inte ägde någon bil - mamma lånade ibland morfars - så pendlade hon till jobbet nere i Gamlestaden med sin moped, en s k Monarkscoot. Inte sällan gick hon sedan på möten på kvällarna, hon var politiskt aktiv i folkpartiet. Så det innebar att vi fick äta kvällsmat och lägga oss på egen hand, och sedan dök hon upp hemma före midnatt.

Vi hade också vissa beting, för Jens handlade det om att sköta tvätt medan Odd handlade i livsmedelsbutiken hundra meter hemifrån. Vem som lagade mat? Ja, det kan man fråga sig. Mamma ibland, farmor ibland och ibland ingen, förmodar jag.

Man kan överleva länge på smörgåsar.

Sommaren 1961 var Jens på språkresa i England, och 1963 var han i Västtyskland. 1962 var Jens i Rönnäng, hos pappa i hans sommarhus och läste till konfirmationen, då åkte Odd och mamma på bilresa i Jylland med morfar och Torbjörn (vars mamma och pappa var kvar i Stockholm och inväntade födseln av Kerstin i jul 1962). Senare samma sommar tog mamma med oss på en lång resa i Norge med buss och tåg, och vi såg många av dom vackraste fjordarna och fjällen innan vi till sist åter var hemma i Göteborg .

Norgeresan: Odd och Jens beundrar vy.

Norgeresan: Jens med pastoral bakgrund.

Norgeresan: första etappen skedde med båt Göteborg-Oslo, här Odd och mamma.

Sommaren 1963, sista sommaren med mamma, åkte hon och Odd till Tornby på Jyllands västkust, söder om Hirtshals, samma plats där vi varit sex år tidigare, sommaren 1957. Där bodde vi en vecka (eller två?) tillsammans med Karin, Sten, Torbjörn och ettåriga Kerstin. Sanddynerna var jättelika, liksom västerhavets vågor, men Odd var inte någon som älskade att bada. Jens var på tysk språkresa, i orten Hannoverische Münden,

Helt säkert är dock att ju längre vi kom in på 1960-talet, desto längre perioder fick vi klara oss själva. Det sista året borde vi kanske ha anat oråd, Jens var 16½ och Odd blev 13 i maj 1964, men en framtid utan mamma var inget som ingick i vår föreställningsvärld.

Ganska sorgliga små minnen från begravningen. Det lilla tackkortet "från Jens och Odd" kan man ha synpunkter på så här 56 år senare, inte bara beträffande avstavningen av "hederbevisning".

Men så kom april 1964. Mamma hade varit i Stockholm någon vecka, under tiden bodde vi pojkar själva i lägenheten och gick i skolan som vanligt. En söndagseftermiddag dyker mamma plötsligt upp, för ett kort besök hemma innan hon skulle vidare till sjukhuset. Morbror Sven hade skjutsat henne i bil från Stockholm till Göteborg, vilket vittnar om att hennes tillstånd sågs som allvarligt.

(Odd: Jag minns den söndagen mycket väl fortfarande. Vi hade nyligen äntligen köpt tv och jag satt som klistrad vid en franska serien Poly och ägnade inte mamma någon uppmärksamhet alls, vilket fortfarande känns sorgligt, eftersom det var sista gången vi träffades.

Lika levande minns jag 23 april, några dagar senare, då vi fick oväntat besök av Karin och Sten.)

23 april 1964 var en torsdag, Odd hade varit på fotboll på Ullevi (IFK Göteborg-Djurgården 1-3 inför 24.000 åskådare, innan matchen började sparkade bortalaget ut ett tiotal fotbollar till publiken och min kompis Bengt lyckades fånga en av dem) och vi förberedde oss just för natten, då moster Karin och morbror Sten oväntat dyker upp.

De har tagit på sig ett riktigt tungt ansvar, att berätta för oss att vår mor inte kommer att överleva sin sjukdom, och de har kört ända från Stockholm för att göra det.

- Hur länge kommer det att dröja?

- Ingen vet, kanske bara några dagar, kanske längre.

- Vad ska hända med oss?

- Det kommer att ordna sig, ni behöver inte vara oroliga.

Det skulle visa sig ta en månad. Under denna tid besökte Jens mamma på sjukhuset någon gång, Odd gjorde det inte. (Odd: En gång kom pappa förbi för att ta med Jens till sjukhuset och då erbjöds jag också att följa med, men jag tackade nej. Jag vågade helt enkelt inte.)

Morfar skriver brev i början av maj till mammas kusin Lill i London. Hela brevet finns på annat ställe.

Vem skulle ta hand om oss? Uppenbarligen fanns det olika åsikter bland våra närmaste, och blev från den tiden antyder att mammas syskon och morfar var ordentligt osams (om vad? det framgår inte), men till slut blev det så att vår pappa George åtog sig att låta oss flytta hem till honom och hans (tredje) fru Karin.

Det skulle visa sig vara ett dåligt beslut, för alla inblandade.

Men omedelbart skedde det inte. I stället bodde vi kvar på egen hand i lägenheten och tog hand om oss själva (förmodligen med viss uppbackning från släkten i Göteborg, morfar, farmor och morbror Bengt) ända tills skolavslutningen.

Då åkte vi båda på språkresor, Jens till Penzance på Cornwall och Odd till Sheringham i Norfolk.

När vi kom hem till Göteborg igen i juli 1964 var vårt hem borta. Våra släktingar hade tömt lägenheten och packat en del av våra tillhörigheter i lådor och kastat resten, det mesta.

Nu skulle vi bo hos pappa och Karin. Det var dom som var vår nya familj, var det tänkt.