En kvinna av sin tid?

 Mamma Britta, född 1920, bortgången 1964. De flesta som minns henne är borta, kanske är det bara hennes söner kvar som kan vittna. Vem var hon, vad ville hon, var hon lycklig?

 Svåra frågor att besvara, även om vi kanske själva är bästa svaret, många av våra bra och dåliga sidor (fast inte alla) har vi ärvt från henne, eller så formades dom under de där första åren i vårt hem i Göteborg.

 Jens: En stark, intellektuell, klok och kärleksfull kvinna och mor, är min bild. (Och där ser jag klara likheter med Odds döttrar.)

Jag minns värmen, omtanken och kärleken. Det lät lite kallt, det här att vi fick vara ensamma hemma och klara mycket. Men jag minns när Odd spelade sina skivor för henne, som väl egentligen inte intresserade henne, och hon lyssnade och tyckte.

Jag minns långa diskussioner om livet under lika långa söndagspromenader. Och jag minns när jag (vi?) smög ut i köket på helgdagsmorgnar och fixade kaffe för att bjuda henne vid sängen.

Och jag minns långa promenader med henne genom Kålltorp och Vidkärr, när jag/vi följde med henne på vägen till arbetet i Gamlestaden, och sedan tog spårvagnen hemåt igen.

Odd: Jag var ju tre och ett halvt år yngre, så en del av det som Jens minns, var jag inte med om eller kommer inte ihåg. Däremot har jag hundratals glimtar, anekdotiska minnen som fortfarande är viktiga för mig men som inte alls besvarar frågan om vem och hur hon var.

 Visst var hon en kärleksfull mamma, som lät oss få stort inflytande över familjens liv, ("bortskämda", inte minst jag då). Men det innebar ju inte att hon var snäll alltid, eller tillät vad som helst. Hon saknade inte temperament, jag minns en hel del örfilar som fortfarande svider (detta var innan barnagan förbjöds), de flesta säkert välförtjänta, men inte alla (om ni frågar mig).

 Hon kom från ett hem där det "käftades" mycket, och den traditionen fanns också bland oss barn och våra kusiner, alltså att argumentera och försöka ta hem sista poängen, inte alltid på ett trevligt sätt. Jag kan dock inte minnas att mamma använde sin erfarenhet, auktoritet och säkert överlägsna förmåga på området till att trycka ned oss.

 Jag älskade min mamma som den lillebror jag var och ville gärna sitta i hennes knä ända till slutet, hon frågade ofta om jag inte trodde jag skulle tröttna på det när jag blev större, men det trodde jag inte alls.

Att vi, jag och Jens, var det viktigaste i hennes liv hade vi ingen anledning att tvivla på. Men det innebar inte att hon alltid var hemma hos oss. Förvärvsarbetet gjorde ju att hon arbetade måndag-fredag och kom hem från Turitz ganska sent, men det hindrade inte att hon många kvällar sedan gav sig iväg på olika typer av möten, många hade med folkpartiet att göra, och att vi fick gå och lägga oss själva.

 (Det utnyttjade jag ofta genom att, när Jens somnat, smyga ut ur barnkammaren - vårt rum hette så ända till 1964 - och i stället lägga mig i mammas säng med en bok. Med tiden somnade jag förstås, och när mamma kom hem ledde hon mig tillbaka till min egen säng.)

 Jag har också ett traumatiskt minne från en mörk höstkväll, förmodligen i början av 60-talet, då Jens och jag var ensamma hemma och mamma iväg någonstans, då vi väcktes mycket brutalt av ett fruktansvärt kraschande ljud i sovrummet. Det visade sig inte vara någon explosion eller någon tjuv som med våld tagit sig in i lägenheten, det som hänt var att höstvinden kastat upp fönsterrutorna i vårt rum (tydligen dåligt stängda) och sopat blomkrukorna i golvet. Vi fick stiga upp och röja upp innan vi kunde försöka somna om.

 Men, undrar man, eftersom mamma skilde sig 1951, hade hon ingen ny man i sitt liv? Nej, ingen som någon kände till i alla fall. Förvisso kunde de många kvällarna hemifrån lämna utrymme för en hemlig romans, men om så var fallet skedde det mycket diskret. Ingen av de vittnen, som jag frågat men som nu är borta, säger sig ha känt till något sådant i mammas liv.

 Inför 100-årsdagen och den här skriften, försökte jag kontakta ännu levande bekanta med minnen av mamma, närmare bestämt två som jag haft kontakt med under 2010-talet, närmare bestämt Kerstin Dahlbring (vår f d barnflicka från 50-talet) och Anne-Marie Burman, grannfrun en trappa upp, där jag tillbringade mycket tid innan vi fick tv hemma. Båda verkar dock vara borta nu, i varje fall hittade jag inga telefonnummer.

 Jag har beskyllts för att betrakta min mamma som ett helgon och att den bilden försvårat för mig att ställa rimliga krav på andra. Jag förmodar att det ligger någon sanning i det. Jag inser som vuxen att min mor var mångfasetterad och komplicerad och långt ifrån perfekt, precis som de flesta av oss, men jag har inget att klaga på beträffande hur jag hade det under min barndom i vår lilla men tajta familj. (Därmed blev också kontrasten till det som hände sedan desto värre.)

Ett bevarat minne av mamma: ett brev hon skrev till sin far 1955. (Det finns också andra, bland annat ett väldigt fint brev hon skrev till Jens sommaren 1962, när han åkt på språkresa i Tyskland.)

Förmodligen var mammas brev ett svar på detta brev från morfar.